Vi får börja med att utse oss själva till årets sämsta bloggare i avseendet att hålla bloggen uppdaterad.  Det beror på att matte fick en tokidé att plocka ut guldkornen bland Kims bilder från resan, det är bara 12.000 bilder att gå igenom. Med trådlöst nätverk och bilderna på en annan dator går det minst sagt trögt. Nu är antalet reducerat till 1000 bilder och idag har en nätverkssladd införskaffats och nu går det med turbofart:) Men, men här kommer nu en längre uppdatering. Dagarna rasar förbi,  blir till veckor som blir till månader och minnesvärda händelser löser av varandra, både roliga incidenter och sånt man kan vara utan.

För att börja med plussidan, som tack och lov är längre än minussidan.

Under sportlovet tog matte ledigt några dagar och lyckades pricka veckans bästa promenadväder på fredagen. Det blev långtur med picnic i solskenet. Jag njuter så klart för fullt över sådana här påfynd som sportlovsledighet.  

Full fart och massor av skoj längs vägen så klart.

Vägen är lång till Balingsta, men den var tack och lov plogad så det gick riktigt bra att ta sig fram.

Väl framme var det dags att plocka fram picnicen.

Varm choklad och smörgås till matte...

... och korv till mig så klart. Har ni sett, en HEL korv, vilken lyx! Mums!

Medan matte njöt av solskenet och löste korsord passade jag på att ta igen mig.

zzzzz...

Efter vilopausen var det sedan full fart på väg hemåt igen för att vila upp sig inför kommande äventyr.

Vi har hunnit med att göra lite nytta också, bl a så har vi träffat Erica, Luke, Lasse och Whilma några gånger för att träna lydnad. Lydnad är färskvara och måste underhållas enligt matte.

Whilma har fått en nykomling i familjen. Lilla Tess, en grymt söt liten rottisfröken.

Födelsedagsfirande har vi haft en del också. Lillehusse Tobbe har fyllt 17 år och födelsedagsfrukosten serverades enligt önskemål vid 11 tiden. Det var bara det att lilleman nog var lite förväntasfull trots allt och vaknade redan kl 08.00 och därmed var klarvaken när vi kom sjungandes. Som sig bör ska man ju bli väckt av sången, varvid han såklart låtsades sova. Hi, hi måste ha varit 3 långa timmar:)

Tobbe berättade senare att han legat och tittat på TV och för att varje gång någon sprang uppför trappen stängt av TV:n och låtsats sova, allt för finkänslig för att faktiskt påtala att han var vaken. Vi får se om nästa års födelsedagsfrukost blir tidigarelagd..

Att få hem lillhusse Kim efter 2 månader var så klart en höjdare. I alla fall för oss här hemma som har saknat honom. Han kom hem brunbränd, glad och helt klart hade värmen tinat upp honom. Dessutom kom han hem med en del karibiska influenser..

.. och andra färdigheter, mer eller mindre användbara här hemma i Sverige.

Byssakunskaperna kanske kan komma till användning här hemma får vi hoppas. 

Även Kim har hunnit fylla år, denna gång 19 år. Han fick inte förmånen att välja tid för firande utan blev väckt med skönsång redan kl.06.00. Han såg glad ut trots det och prenumerationen på en tidning som handlar om fantasy och Sci-ficition digital art, såg ut att uppskattas.

I övrigt har vi varit på aktivitetstur med Petra och hennes kursare vilket var ett trevligt inslag.

Ett veterinnärbesök har avklarats med röntgen och grundlig genomgång. Röntgenbilderna visade att det inte var någon alarmerande fara och inget tydde på L7-S1. Däremot uppdagades en gammal skada i bäckenbotten som vi inte vet var den kommer ifrån. Skadan tros dock inte vara orsaken till problemet, vilket däremot en krånglande biceps (vänster fram) gjorde. Det man kan göra om inte rehab hjälper är att knipsa av senan som sedan får läka ihop med en ärrbildning. Det ger tydligen ett förändrat rörelsemönster men målet får i så fall vara att bli smärtfri. Nu håller vi dock tummarna för att vi inte skall behöva göra något sådant ingrepp utan att rehab hjälper. 

I går träffade vi Anna Holmgren och fick en första laserbehandling på bicepsen. Ytterligare två tider i april är inbokade för laserbehandling, vi ska också simträna 2 ggr/vecka några veckor framåt.

Något förbryllande uppdagades att veterinären hade skrivit "spondylos" i journalen (därav simträningen). Känns lite märkligt eftersom vi efter vet. besöket fick uppfattningen att ryggen var ok. Känner att detta behövs rotas lite djupare i, man vill ju veta att man har koll. Hittade info om spondylys på denna sida http://www.dober.se/spondylos.htm. Känner klart igen symptomen som beskrivs där. Om spondylys står följande:

"Spondylos är en ryggförändring som orsakas av inflammation i diskernas yttre zon. Den medför pålagringar framför allt mellan och under kotkroppar, så att benbryggor bildas. Pålagringarna kan bli så stora att de helt överbygger ett kotmellanrum. Spondylosen är mest aktiv under den period då pålagringarna byggs upp. Under den tiden brukar hunden ha ont och få inflammationer i de muskler runt kotorna som är drabbade. När sedan spondylosen växt klart och stelnat brukar den inte längre orsaka så mycket smärta. Man kan säga att hunden blivit "stelopererad", med sämre rörlighet som följd.

Symtomen varierar men vanligast är ryggsmärtor och rörelsebesvär, oftast i den bakre delen av kroppen.

När diagnosen är ställd är det viktigt att inte hunden överbelastar de drabbade kotorna. För att undvika överbelastning bör inte hunden hoppa, springa efter bollar mm. Man bör inte heller låta den gå i trappor, leka med andra hundar eller med kamptrasor och liknande. Är man oförsiktig kan det gå så illa att spondylosen "bryts" och då flammar muskelinflammationen upp igen, oftast tillsammans med svåra smärtor.

En bra muskulatur runt det drabbade området avlastar och stärker. Den bästa träningen för ryggen är simning. Oftast måste hunden också stå på antiinflammatorisk medicin"

Vi får ta en sak i sänder och just nu är det lugna promenader och medicinering med Metacam (smärtstillande och inflammationshämmande) som gäller. Inget som kan anses som "explosivt" dvs, inget hoppande på stenar, bollar, godisträd, rejsande i skogen eller annat skoj på ett tag. Vi får vara glada över att vi i alla fall får gå på långpromenader. Och vi längtar sååå efter spårsäsongen, det kan ju knappast inte anses "explosivt". Något skoj måste vi ju få sysselsätta hjärncellerna med.

På plussidan att det inte var värre trots allt. Förhoppningarna är goda att bli smärtfri, även om det alltid kommer att finnas där.

Sedan har vi en minussida denna månad också. Tex törstiga, partysugna 17-åringar som vill ha FF hemma. Efter att ha lovat att huset skall vara i exakt samma skick som när vi lämnade det utlovades ett ok till en födelsedagsfest. Kl 18.00 stack vi iväg och 5 tim senare var vi tillbaka hemma igen. Och visst huset var i oförändrat skick, borsett från spritlukten (bara undrar, var fasiken kommer spriten ifrån) som slog emot oss när vi öppnade dörren. Huset var dessutom tomt på folk så när som på en person som "sovandes" hade säckat ihop i Tobbes säng. Efter ett telefonsamtal till föräldrarna återstod att försöka baxa upp den inte alltför alerta tjejen ur sängen. Att ta tag i täcket och därmed dra henne närmare fotänden för att sedan försöka få upp henne resulterade i en smetig och illaluktande upplevelse då påslakanet var delvis täckt med spyor. Även det långa håret och ansiktet (inkl ögonfransar) var prytt med dagens matintag. Väl nere i hallen återstod att få på skor samt att ta sig ned för den hala backen ner till bilen. Med en hink framför sig (tack för den ljusa idén, den kom väl till pass) och Tobbe på ena sidan transporterades fröken i fråga hem till föräldrarna. Väl hemma igen återstod att göra sängen luktfri. Inget ont utan något gott med sig, ska villigt erkänna att vi inte tvättar madrassöverdragen direkt regelbundet. Men nu är Tobbes säng vårstädad och fin:) På plussidan skall med all heder nämnas att den lilla fröken, något ångerfull, tillsammans med sin mamma dök upp följande morgon med en ursäkt och en "förlåt present". Kan bara konstatera, vi har väl alla varit där:)

 Härom dagen kom Kim hem, något upprörd över att han hade spenderat sina sista kronor på att köpa en bok och en tidning och sedan glömt påsen på bussen. I all hast kastade vi oss i bilen för att köra i kapp bussen vilket vi lyckades med vid Huddinge sjukhus. Dock utan påsen vi sökte och med ny chaufför. Efter samtal till bussgaraget för att försäkra oss om att det var rätt buss vi fått fatt i kunde vi konstatera att påsen var spårlöst försvunnen. Vid frågan om Kim var säker på att han hade påsen när han klev på bussen blev svaret något osäkert. Kunde den möjligen ligga kvar på busshållplatsen i Farsta Strand? Knappast troligt att den skulle finnas kvar efter 1 tim, men väl värt ett försök. Tro det eller ej, men den fanns faktiskt kvar, till Kims stora glädje.

Bara undrar, vad skulle man göra med sin tid om man inte hade hund eller barn? Blogga kanske, men om vadå?

På minussidan står även oplanerade kostnader som ibland har en förmåga att klumpa ihop sig mer än annars. Som nu tex. Det började med att husse i en hal nerförsbacke gled in i bilen framför (typ 10 km/tim). Ingen fara, men dock en självrisk på 3.000:- Matte kontrade med att åka dit för fortkörning = 2.400:- Därtill kan vi lägga sviniga elräkningar efter den kalla vintern, veterinär och rehabkostnader, en bil som är i akut behov av service och andra åtgärder (som tex bakluckan som man måste hålla i med en hand om man inte vill ha den tunga bakluckan i huvudet medan man med den andra handen öppnar hundburen och sätter på koppel) och som droppe på moset en nitisk skattmas som rev upp ett flera år gammalt dödsbo. Trodde de var nöjda efter förra året då de fick 35.000:-, nu har de kommit på att de vill ha ännu mer.  Tjoho, är det nu man ska gå och köpa en trisslott och tro att man har turen på sin sida?? Hörde precis på TV att en mångmiljonvinst på lotto saknar ägare. Härmed anmäler vi oss gärna som reserv om ingen intresserad dyker upp.

Det är tur att så små saker som ett litet vårtecken, några små snödroppar, gör en så glad och att man kan lägga andra tråkigheter åt sidan.

Må gott alla bloggvänner. Smyger runt hos er lite då och då även om vi inte har lämnat några fotspår efter oss..